Löpning är inte alltid kul.
Han som skriver det heter Håkan.
Låt mig utveckla.

Planeringen började redan på Söndagen då jag lagade matlådor för två dagar att ta med till jobbet. Tanken var nämligen att jag skulle springa dit på Tisdagen och slippa ha mat i ryggsäcken.

Tisdagsmorgon kom och skorna knöts på. Redan efter 1 km kände jag att detta skulle bli en lång morgon... Förkylningen som hållit mig nere sen förra veckan gjorde sig påmind med hostningar och harklingar som avlöste varandra.
Jag såg bara framåt och vid 8 km började det ändå kanske kännas lite bättre. MEN det försvann efter 10 km. Det var bara att bita ihop och tänka att den roligare hälften var kvar.

Jag hade en viss kilometertid jag ville hålla men det gick bara inte att lura huvudet så pass mycket. Och ju tyngre det kändes desto oftare kollade jag km-tiden, bara för att bli ännu mer besviken. Ond cirkel.

När jag passerat Gäddviksbron började sinnet lätta och jag var inne på sista fjärdedelen. Sällan jag längtat till jobbet så pass=)

De sista km gick mer som jag ville och totalen blev inte såååå dåligt men jag var ändå less.
Alla pass är inte guld och gröna skogar men man måste väl ha sämre pass för att kunna uppskatta de bra ännu mer.
20 km asfaltslöpning blev gjort och det är jag såklart nöjd med.

Det här var ju inget inspirerande inlägg kanske men det visar att även vi är mänskliga och inte skrattar varje träningspass.

Stort tack till min syster som stannade kvar efter jobbet flera timmar för att kunna köra hem mig. (Jag slutar efter henne)