04:55. Jag har precis fått en kram av Anne-Lie som betyder lycka till. Jag går in i startfållan. Ställer mig någonstans i mitten av de ca åttahundra startande. Jag trevar nervöst fram och tillbaka mellan alla förväntansfulla löpare. Många tar selfies, andra hoppar på stället för att väcka kroppen.
04:58. Speakern utropar, två minuter till start, two minutes left. Jag har precis hittat min plats. Stannar upp och sluter mina ögon. Jag hör den dramatiska musiken, jag känner rökdoften av alla facklor som effektfullt sprider en mystiskt stämning i det dovt upplysta mörkret.
Jag går djupt in i mig själv. All nervositet släpper. All rädsla jag känt inför denna ofattbara distans släpper helt. Kvar finns bara jag och en bana på 90 km framför mig. Bara 100% beslutsamhet.
04:59. En minut till start, One minute left. Jag öppnar ögonen. Ryser i hela kroppen, en liten klump i halsen. Nu jävlar kör vi Håkan! Nu gör vi det här.
Lycka till i fäders spår.
Banan börjar med asfaltväg uppför. Jag har fått uppmaningen att gå uppför denna backe. Jag springer, inte nog brant för att gå uppför redan nu. En efter en trappar ner löpsteget och går i rask takt. två kilometer till och det går fortfarande uppför, det kommer ett brantare parti. Nu går jag också en stund. Tre kilometer och fortfarande upp. Börjar fundera på när detta ska ta slut. Vi har nu kommit in på grusväg vilket känns skönt då mina skor inte är gjorda för asfalt i första hand.
Det regnar och är tio grader varmt. Jag får påminna mig själv att dricka, i förebyggande syfte. Jag kommer behöva allt jag får i mig denna dag. Detta är bara början.
Vi springer på ett långt led på fina stigar i fin natur. Det är ganska tekniskt, inte lika svårt som mina favoritstigar i Alvik men ändå nog för att lätt kunna trampa snett vid en miss i koncentrationen.
farten är lite långsammare än jag vill men det går inte att springa om så många löpare här. Det kostar för mycket. Stigen blir grusväg för att sedan bli stig igen.
Vi har kommit till Smågan. Många stannar för ett toalettbesök. Jag tar en mugg med vatten och springer vidare. Kroppen är bra. Fokuset är bra. Fjorton kilometer tills jag får träffa Anne-Lie.
Fortsatt fina stigar blandas med grusväg och blöta spänger över ännu blötare myrar. Kommer till Mångsbodarna. Sextiosex kilometrar kvar. Forfarande regn. Fortfarande kallt. Funderar på hur kalla de som springer med linne måste vara. Jag har vindjacka, buff och handskar på mig.
Anne-Lie som har i uppgift att serva mig med energi, ombyte och peppning under banan säger det som jag redan känner, ”du ser lätt ut Håkan” Jag känner mig lätt. Kall men lätt. Nästan elva kilometer tills Risberg, nästa gång vi ses.
Första halvan till Risberg går svagt nedför. Andra halvan möts vi av två rejäla backar. Regnet har avtagit men barkspåret är rejält blött och det känns som att trampa i kvicksand. Alla går.
jag börjar känna mig svag. Ljumskarna tar stryk varje gång jag får lyfta dem lite högre än vanligt i och med underlaget. Min första dipp har kommit. Backen verkar aldrig ta slut. En liten vätskestation skymtas långt där uppe, men kommer jag ta mig dit?
Stannar och pustar, tar två muggar med vatten och joggar iväg med något stumma ben. Vi kommer till en till backe. Inte lika lång, inte lika seg och mjuk. Jag går om några stycken och på toppen kommer en kille upp jämnsides. Vi pratar litegrann och genast känns det bättre. Vi joggar igång i ganska bra fart ner mot Risberg. Önskar varandra lycka till och gör det vi ska. Han skulle byta strumpor och skor. Jag berättar att jag gör mitt strumpbyte nästa station, som också betyder halvvägs.
I Risberg tar jag av jackan och handskarna. Det är på gränsen till för kallt, men det får gå. Fyller på med energi i bröstfickorna på ryggsäcken. I högtalarna hör jag att Jonas Buud har brutit. Riktigt tråkig tänker jag men även lite kul att tänka att jag tog mig längre än idolen.
Jag är påväg mot Evertsberg. Tolv kilometer dit. Femtiosex till mål.
Det är nu ganska flack löpning, vi är inne i ganska teknisk skog med mycket klippor. Springer om några och hamnar tillslut bakom några som nog är just lite för snabba för mig men jag tar rygg.
Det är tyst i skogen. Alla är fokuserade på sin sak. Man håller just lagom avstånd till den framför sig för att se vart man sätter fötterna. Det är skönt att ligga bakom någon. Jobbigt att hålla uppe farten för andra.
Trots fin natur känns det lite tråkigt. Fältet har splittrats något. Jag hör röster längre fram och närmar mig ganska fort. Två stycken som springer på led och pratar med varandra. Det känns som en stor befrielse och jag springer länge bakom dem bara för att få höra röster. Stegen känns lättare. Jag passerar skylten för att ett marathon är avklarat. Tittar på klockan. Fyra timmar och arton minuter. Ler lite och tänker att det inte var en jättebra tid för ett marathon.
Framme i Evertsberg.
Här passar många på att byta om och äta lite mer. Det serveras mat. Jag skippar det.
Går till Anne-Lie som står redo med väskan. Tar nya strumpor, och glidmedlet.
Typsikt, blåsor under fötterna. Smörjer in fötterna och kränger på de torra strumporna.
När jag kommer tillbaka till Anne-Lie som skulle fylla på min vätskeblåsa är hon illröd i ansiktet. ”Jag råkade spilla ut allt, har jag förstört ditt lopp nu” säger hon med en klump i halsen. Jag ler inombords och tänker ”Utan dig hade det inte blivit något lopp” men jag säger bara ”nej då” och fyller på med den andra flaskan.
Jag har nu sprungit fyrtiofem kilometer på fyra timmar och fyrtiofem minuter. Helt enligt mitt högst uppsatta mål. Och nu börjar ju den enkla delen som alla sagt till mig.
”Det är ju bara nedför från Evertsberg”
springer vidare. Rackarns jag glömde ju byta den där genomblöta buffen. Tar den nästa kontroll.
Nu är det så att det är en helt annan sak att stå på skidor eller cykla i nedförsbacke än att springa nedför. Det är prick femton kilometer till Oxberg och det känns som att det är nedför i stort sett hela vägen. Någon knix i motlut med sedan dubbelt ned igen. Benen bränner av mjölksyra. Det kommer ett brant parti på en stenig stig där jag får småskutta nedför. Då känner jag hur nära jag har till kramp i ljumskarna såväl som i fram och baksidorna. ”Redan” tänker jag och tvivlen börjar komma.
De här kommande tre och en halv milen kommer göra ont. Det börjar gå uppför sista biten mot Oxberg. Den mytomspunna Lundbäcksbacken, döpt efter Sven-Åke Lundbäcks ryck i Vasaloppet 1981, tonar upp framför oss. Jag tänker, ”herre gud vad skönt med motlut så jag får gå litegrann.” Det gör nu fruktansvärt ont att springa.
Uppe i den sega backen finns en minde vätskestation. Jag stannar för att stretcha ut ljumskarna lite. Det är en balansgång mot att gå för djupt och få kramp men det är himla skönt. Jag tar tag i vänster vrist för att föra den mot rumpan, och på så vis stretcha framsidan. I samma sekund krampar baksidan och jag faller nästan till backen. Jag tar en till pappmugg med vatten och går vidare med skakande ben. Svär lite över att jag inte tränat nog nedförslöpning.
Framme i Oxberg. Jag fryser igen, det har kommit några mindre skurar sen jag kastade jackan.
Jag byter tröja och buff. Det blir ett verkligt lyft för mig. Anne-Lie berättar om alla ryggdunkar och all kärlek jag får via sociala medier och ger mig ett par fysiska ryggdunkar innan jag sätter av mot Hökberg.
sextiosex kilometer avklarade. tjugoåtta kvar. Detta kommer gå vägen.
Jag springer ganska mycket för mig själv nu. De snabbaste Stafettlagen börjar komma och de som springer halva distansen. Men de håller ett helt annat tempo än mig så jag får aldrig någon rygg att gå på. Jag promenerar uppför och försöker ta löpsteg på flacka partier. Nu börjar jag gå in i autopilot. Det gör överjävligt ont överallt men det kommer vara så till målet nu. Jag tänker på Anne-Lies ord om alla kommentarer från mina vänner. Jag får värsta känslosvallet där jag verkligen får hålla tillbaka tårarna och klumpen i halsen. Jag frågar mig själv högt ”vad är det som händer?” men inser fort att det inte är något jag kan styra över.
Nu händer det ganska fort. Jag börjar känna en ilande smärta i vänster knä. Nåja bara en till sak som gör ont är första tanken och springer på. Stannar vid nästa vätskestation i skogen. När jag ska där ifrån bär inte benet. Knäet sitter fast. Jag försöker förvånat ta några stapplande löpsteg men ramlar nästan ihop. Vad är nu detta tänker jag förtvivlat. Inte vänster knä, det är ju mitt friska.
Jag går. Bara drygt 3 kilometer till Hökberg där jag kan kika lite mer på vad det är.
Framme i Hökberg. Nitton kilometer kvar och jag har förlikat mig med tanken om att jag nog inte kommer kunna springa något mer idag. Förmodligen inte på ganska länge efter det här heller.
Jag sväljer några saltgurkor och en mugg blåbärssoppa. Träffar Anne-Lie en bit efter kontrollen. Tar fram bandaget jag hade med mig i ombytesväskan och lindar knäet hårt. Byter även skor till mina mjukare marathonskor som är mycket skönare att gå med. Det känns som att gå från en spikmatta till skön gräsmatta. Jag berättar att hon nog inte behöver ha särskilt bråttom till målet i Mora. Det är som sagt nitton kilometer kvar och jag måste gå hela vägen OM jag ska till mål.
Bara en liten stund efter att jag sagt hej då och tillägnat de sista två milen till mina följare på Instagram så blir smärtan värre. Jag börjar förtvivlat kolla i dikeskanten efter någon lämplig pinne som kan tjäna som käpp för detta kommer aldrig gå. Kan inte stödja när det börjar luta vare sig uppför eller nedför.
Jag hittar en blöt pinne, något kort men jag är i halvt panik så den får duga för stunden.
Mycket bättre men jag känner mig som en slagen hjälte. Hela min dröm om att springa över mållinjen och göra mitt segerskutt blåser iväg i vinden.
”Kom igen Håkan. Vi går till Eldris, då är det bara nio kilometer kvar, då kan vi inte bryta. Vi har ju precis lovat alla att ta oss i mål”
De raderna rullade runt runt i mitt huvud kommande milen. Ibland passade andra tankar på att bryta in. ”Ge upp för fan. Vad är detta bra för? Vad försöker du bevisa? Du kan inte gå två timmar till.”
Jag var förberedd på detta men ändå inte riktigt.
Jag blir hela tiden frånsprungen av folk jag känner igen från starten. För varje person jag ser med röd nummerlapp som betyder UltraVasan 90 km svär jag litegrann inombords. Vinnarskallen lever.
Många vänder sig om och försöker muntra upp mig, men det biter inte riktigt. Får höra ord som hjälte, kämpe osv men jag vill hellre höra dessa ord när jag springer efter sjuttiofem kilometer.
En tjej är så snäll så att hon hjälper mig uppför en backe och går bredvid mig en stund och pratar. det känns bra men jag är ändå sur och besviken.
”vi går till Eldris, då kan vi inte bryta”
Jag lyckas att lura mig själv till Eldris. Nu vet jag att jag kommer att ta mig till mål. Det blir inte vackert men jag kommer inte svika alla, eller mig själv heller för den delen.
Fler fortsätter att springa om mig, men alla har ont och det går inte jättemycket fortare än min snigelfart. Kilometrarna går och nu övergår folks hejarop till ”Kämpa nu, snart framme” Och det känns så, jag ser ljuset och orkar till och med svara tillbaka att de ska hela vägen in i kaklet.
Sista fem kilometerna går mest upp och ner i småbackar. Jag får hasa mig upp och ner. Om jag stannar så fastnar knäet helt och jag kommer nästan ingenstans. Typiskt, jag kan inte ens stanna, jag Måste gå.
Fem kilometer. Inte ens två varv runt Antnäs.
Tre kilometer. Bara ett varv runt Antnäs.
Två kilometer. Bara från Ica till hem.
En kilometer Jag börjar höra speakern vid mål.
två hundra meter och folk står tätt på bägge sidor av vägen.
Alla skriker och applåderar. Hundra meter och jag ser målet. Ljudet från alla känns öronbedövande och jag vänder på mig för att kolla vem alla skriker åt. Det är bara jag där. Det börjar gå upp för mig vad jag gjort.
Jag tackar några vart röster går igenom de övriga sorlet. Jag vill bara lyfta armen och tacka alla men jag har fokus på att hålla armen låst för balansens skull. Tillslut går det inte längre. Känslorna sväller över och jag höjer käppen över huvudet och tittar upp i himmelen. Jag gjorde det. Glädje, lättnad, besvikelse, ilska, kärlek, stolthet. Allt på samma gång.
Längre fram möts jag av de som sprungit om mig de sista timmarna. Dem gratulerar mig till en enastående prestation. Det känns stort, och jag kan nu passa på att tacka dem.
Klockan är 16:45. Solen skiner i Mora. Jag har en medalj runt min hals.
Jag har precis lagt nittio kilometer bakom mig.
I fäders spår för framtida segrar
