tisdag 30 augusti 2016




04:55. Jag har precis fått en kram av Anne-Lie som betyder lycka till. Jag går in i startfållan. Ställer mig någonstans i mitten av de ca åttahundra startande. Jag trevar nervöst fram och tillbaka mellan alla förväntansfulla löpare. Många tar selfies, andra hoppar på stället för att väcka kroppen. 

04:58. Speakern utropar, två minuter till start, two minutes left. Jag har precis hittat min plats. Stannar upp och sluter mina ögon. Jag hör den dramatiska musiken, jag känner rökdoften av alla facklor som effektfullt sprider en mystiskt stämning i det dovt upplysta mörkret. 
Jag går djupt in i mig själv. All nervositet släpper. All rädsla jag känt inför denna ofattbara distans släpper helt. Kvar finns bara jag och en bana på 90 km framför mig. Bara 100% beslutsamhet.

04:59. En minut till start, One minute left. Jag öppnar ögonen. Ryser i hela kroppen, en liten klump i halsen. Nu jävlar kör vi Håkan! Nu gör vi det här.
Lycka till i fäders spår.

Banan börjar med asfaltväg uppför. Jag har fått uppmaningen att gå uppför denna backe. Jag springer, inte nog brant för att gå uppför redan nu. En efter en trappar ner löpsteget och går i rask takt.  två kilometer till och det går fortfarande uppför, det kommer ett brantare parti. Nu går jag också en stund. Tre kilometer och fortfarande upp. Börjar fundera på när detta ska ta slut. Vi har nu kommit in på grusväg vilket känns skönt då mina skor inte är gjorda för asfalt i första hand. 

Det regnar och är tio grader varmt. Jag får påminna mig själv att dricka, i förebyggande syfte. Jag kommer behöva allt jag får i mig denna dag.  Detta är bara början.

Vi springer på ett långt led på fina stigar i fin natur. Det är ganska tekniskt, inte lika svårt som mina favoritstigar i Alvik men ändå nog för att lätt kunna trampa snett vid en miss i koncentrationen. 
farten är lite långsammare än jag vill men det går inte att springa om så många löpare här. Det kostar för mycket. Stigen blir grusväg för att sedan bli stig igen. 

Vi har kommit till Smågan. Många stannar för ett toalettbesök. Jag tar en mugg med vatten och springer vidare. Kroppen är bra. Fokuset är bra. Fjorton kilometer tills jag får träffa Anne-Lie. 

Fortsatt fina stigar blandas med grusväg och blöta spänger över ännu blötare myrar. Kommer till Mångsbodarna. Sextiosex kilometrar kvar. Forfarande regn. Fortfarande kallt. Funderar på hur kalla de som springer med linne måste vara. Jag har vindjacka, buff och handskar på mig.
Anne-Lie som har i uppgift att serva mig med energi, ombyte och peppning under banan säger det som jag redan känner, ”du ser lätt ut Håkan” Jag känner mig lätt. Kall men lätt. Nästan elva kilometer tills Risberg, nästa gång vi ses.


Första halvan till Risberg går svagt nedför. Andra halvan möts vi av två rejäla backar. Regnet har avtagit men barkspåret är rejält blött och det känns som att trampa i kvicksand. Alla går.
jag börjar känna mig svag. Ljumskarna tar stryk varje gång jag får lyfta dem lite högre än vanligt i och med underlaget. Min första dipp har kommit. Backen verkar aldrig ta slut. En liten vätskestation skymtas långt där uppe, men kommer jag ta mig dit?
Stannar och pustar, tar två muggar med vatten och joggar iväg med något stumma ben. Vi kommer till en till backe. Inte lika lång, inte lika seg och mjuk. Jag går om några stycken och på toppen kommer en kille upp jämnsides. Vi pratar litegrann och genast känns det bättre. Vi joggar igång i ganska bra fart ner mot Risberg. Önskar varandra lycka till och gör det vi ska. Han skulle byta strumpor och skor. Jag berättar att jag gör mitt strumpbyte nästa station, som också betyder halvvägs.

I Risberg tar jag av jackan och handskarna. Det är på gränsen till för kallt, men det får gå. Fyller på med energi i bröstfickorna på ryggsäcken. I högtalarna hör jag att Jonas Buud har brutit. Riktigt tråkig tänker jag men även lite kul att tänka att jag tog mig längre än idolen.
Jag är påväg mot Evertsberg. Tolv kilometer dit. Femtiosex till mål. 

Det är nu ganska flack löpning, vi är inne i ganska teknisk skog med mycket klippor. Springer om några och hamnar tillslut bakom några som nog är just lite för snabba för mig men jag tar rygg. 
Det är tyst i skogen. Alla är fokuserade på sin sak. Man håller just lagom avstånd till den framför sig för att se vart man sätter fötterna. Det är skönt att ligga bakom någon. Jobbigt att hålla uppe farten för andra.
 Trots fin natur känns det lite tråkigt. Fältet har splittrats något. Jag hör röster längre fram och närmar mig ganska fort. Två stycken som springer på led och pratar med varandra. Det känns som en stor befrielse och jag springer länge bakom dem bara för att få höra röster. Stegen känns lättare. Jag passerar skylten för att ett marathon är avklarat. Tittar på klockan. Fyra timmar och arton minuter. Ler lite och tänker att det inte var en jättebra tid för ett marathon.


Framme i Evertsberg.  
Här passar många på att byta om och äta lite mer. Det serveras mat. Jag skippar det.
Går till Anne-Lie som står redo med väskan. Tar nya strumpor, och glidmedlet.
Typsikt, blåsor under fötterna. Smörjer in fötterna och kränger på de torra strumporna. 
När jag kommer tillbaka till Anne-Lie som skulle fylla på min vätskeblåsa är hon illröd i ansiktet. ”Jag råkade spilla ut allt, har jag förstört ditt lopp nu” säger hon med en klump i halsen. Jag ler inombords och tänker ”Utan dig hade det inte blivit något lopp” men jag säger bara ”nej då” och fyller på med den andra flaskan.



Jag har nu sprungit fyrtiofem kilometer på fyra timmar och fyrtiofem minuter. Helt enligt mitt högst uppsatta mål. Och nu börjar ju den enkla delen som alla sagt till mig.

 ”Det är ju bara nedför från Evertsberg”

springer vidare. Rackarns jag glömde ju byta den där genomblöta buffen. Tar den nästa kontroll.

Nu är det så att det är en helt annan sak att stå på skidor eller cykla i nedförsbacke än att springa nedför. Det är prick femton kilometer till Oxberg och det känns som att det är nedför i stort sett hela vägen. Någon knix i motlut med sedan dubbelt ned igen. Benen bränner av mjölksyra. Det kommer ett brant parti på en stenig stig där jag får småskutta nedför. Då känner jag hur nära jag har till kramp i  ljumskarna såväl som i fram och baksidorna.  ”Redan” tänker jag och tvivlen börjar komma.
 De här kommande tre och en halv milen kommer göra ont. Det börjar gå uppför sista biten mot Oxberg. Den mytomspunna Lundbäcksbacken, döpt efter Sven-Åke Lundbäcks ryck i Vasaloppet 1981, tonar upp framför oss. Jag tänker, ”herre gud vad skönt med motlut så jag får gå litegrann.” Det gör nu fruktansvärt ont att springa. 
Uppe i den sega backen finns en minde vätskestation. Jag stannar för att stretcha ut ljumskarna lite. Det är en balansgång mot att gå för djupt och få kramp men det är himla skönt. Jag tar tag i vänster vrist för att föra den mot rumpan, och på så vis stretcha framsidan. I samma sekund krampar baksidan och jag faller nästan till backen. Jag tar en till pappmugg med vatten och går vidare med skakande ben. Svär lite över att jag inte tränat nog nedförslöpning.

Framme i Oxberg. Jag fryser igen, det har kommit några mindre skurar sen jag kastade jackan. 
Jag byter tröja och buff. Det blir ett verkligt lyft för mig. Anne-Lie berättar om alla ryggdunkar och all kärlek jag får via sociala medier och ger mig ett par fysiska ryggdunkar innan jag sätter av mot Hökberg.

sextiosex kilometer avklarade. tjugoåtta kvar. Detta kommer gå vägen.

Jag springer ganska mycket för mig själv nu. De snabbaste Stafettlagen börjar komma och de som springer halva distansen. Men de håller ett helt annat tempo än mig så jag får aldrig någon rygg att gå på. Jag promenerar uppför och försöker ta löpsteg på flacka partier. Nu börjar jag gå in i autopilot. Det gör överjävligt ont överallt men det kommer vara så till målet nu. Jag tänker på Anne-Lies ord om alla kommentarer från mina vänner. Jag får värsta känslosvallet där jag verkligen får hålla tillbaka tårarna och klumpen i halsen. Jag frågar mig själv högt ”vad är det som händer?” men inser fort att det inte är något jag kan styra över.

Nu händer det ganska fort. Jag börjar känna en ilande smärta i vänster knä. Nåja bara en till sak som gör ont är första tanken och springer på. Stannar vid nästa vätskestation i skogen. När jag ska där ifrån bär inte benet. Knäet sitter fast. Jag försöker förvånat ta några stapplande löpsteg men ramlar nästan ihop.  Vad är nu detta tänker jag förtvivlat. Inte vänster knä, det är ju mitt friska. 

Jag går. Bara drygt 3 kilometer till Hökberg där jag kan kika lite mer på vad det är. 
Framme i Hökberg. Nitton kilometer kvar och jag har förlikat mig med tanken om att jag nog inte kommer kunna springa något mer idag. Förmodligen inte på ganska länge efter det här heller.
Jag sväljer några saltgurkor och en mugg blåbärssoppa.  Träffar Anne-Lie en bit efter kontrollen. Tar fram bandaget jag hade med mig i ombytesväskan och lindar knäet hårt. Byter även skor till mina mjukare marathonskor som är mycket skönare att gå med. Det känns som att gå från en spikmatta till skön gräsmatta. Jag berättar att hon nog inte behöver ha särskilt bråttom till målet i Mora. Det är som sagt nitton kilometer kvar och jag måste gå hela vägen OM jag ska till mål.



Bara en liten stund efter att jag sagt hej då och tillägnat de sista två milen till mina följare på Instagram så blir smärtan värre.  Jag börjar förtvivlat kolla i dikeskanten efter någon lämplig pinne som kan tjäna som käpp för detta kommer aldrig gå. Kan inte stödja när det börjar luta vare sig uppför eller nedför.
Jag hittar en blöt pinne, något kort men jag är i halvt panik så den får duga för stunden.
Mycket bättre men jag känner mig som en slagen hjälte. Hela min dröm om att springa över mållinjen och göra mitt segerskutt blåser iväg i vinden. 

”Kom igen Håkan. Vi går till Eldris, då är det bara nio kilometer kvar, då kan vi inte bryta. Vi har ju precis lovat alla att ta oss i mål” 

De raderna rullade runt runt i mitt huvud kommande milen. Ibland passade andra tankar på att bryta in. ”Ge upp för fan. Vad är detta bra för? Vad försöker du bevisa? Du kan inte gå två timmar till.”

Jag var förberedd på detta men ändå inte riktigt.

Jag blir hela tiden frånsprungen av folk jag känner igen från starten. För varje person jag ser med röd nummerlapp som betyder UltraVasan 90 km svär jag litegrann inombords. Vinnarskallen lever.
Många vänder sig om och försöker muntra upp mig, men det biter inte riktigt. Får höra ord som hjälte, kämpe osv men jag vill hellre höra dessa ord när jag springer efter sjuttiofem kilometer.
En tjej är så snäll så att hon hjälper mig uppför en backe och går bredvid mig en stund och pratar. det känns bra men jag är ändå sur och besviken. 

”vi går till Eldris, då kan vi inte bryta”

Jag lyckas att lura mig själv till Eldris. Nu vet jag att jag kommer att ta mig till mål. Det blir inte vackert men jag kommer inte svika alla, eller mig själv heller för den delen.

Fler fortsätter att springa om mig, men alla har ont och det går inte jättemycket fortare än min snigelfart. Kilometrarna går och nu övergår folks hejarop till ”Kämpa nu, snart framme” Och det känns så, jag ser ljuset och orkar till och med svara tillbaka att de ska hela vägen in i kaklet.

Sista fem kilometerna går mest upp och ner i småbackar. Jag får hasa mig upp och ner. Om jag stannar så fastnar knäet helt och jag kommer nästan ingenstans. Typiskt, jag kan inte ens stanna, jag Måste gå.

Fem kilometer. Inte ens två varv runt Antnäs. 
Tre kilometer. Bara ett varv runt Antnäs.
Två kilometer. Bara från Ica till hem. 
En kilometer Jag börjar höra speakern vid mål. 
två hundra meter och folk står tätt på bägge sidor av vägen.
 Alla skriker och applåderar. Hundra meter och jag ser målet. Ljudet från alla känns öronbedövande och jag vänder på mig för att kolla vem alla skriker åt. Det är bara jag där. Det börjar gå upp för mig vad jag gjort.
 Jag tackar några vart röster går igenom de övriga sorlet. Jag vill bara lyfta armen och tacka alla men jag har fokus på att hålla armen låst för balansens skull. Tillslut går det inte längre. Känslorna sväller över och jag höjer käppen över huvudet och tittar upp i himmelen. Jag gjorde det. Glädje, lättnad, besvikelse, ilska, kärlek, stolthet. Allt på samma gång. 
Längre fram möts jag av de som sprungit om mig de sista timmarna. Dem gratulerar mig till en enastående prestation. Det känns stort, och jag kan nu passa på att tacka dem.


Klockan är 16:45. Solen skiner i Mora. Jag har en medalj runt min hals. 
Jag har precis lagt nittio kilometer bakom mig.

I fäders spår för framtida segrar









söndag 28 augusti 2016

Hej Håkan här igen. Rapporten börjar bli färdig. Väntar på några bilder också. Vill att det ska bli bra innan ni får läsa=)
I början på veckan ska det nog ligga ute. Värt väntan

tisdag 23 augusti 2016

Hej Håkan här. Jag ber er som väntar på en race rapport att hålla ut. Jag vill smälta detta lite innan jag skriver. Återkom senare:)
Jag lever iaf

lördag 20 augusti 2016

Klockan är 03:18. Jag har precis varit på en kort promenad. Det lyste i vissa fönster. Vasalöparare? Har tvingat i mig frukost nu. Åt mycket igår så inte särskilt hungrig. Dricker en tekopp och sippar på en resorb i något slags förebyggande syfte. 10 grader varmt/kallt men vi verkar klara oss från regn. Det kommer bli blött och halkigt då det regnat sen vi kom hit. 
Kom på nu att det är kolsvart ute och jag har ingen pannlampa med mig! Bra där Håkan....
Nä nu jäklar gör vi det här!!!! 
Hur svårt kan det vara?!

fredag 19 augusti 2016

Håkan från stugan i sälen. Vi anlände igårkväll efter ca 13 h på vägen med diverse felkörningar:) 
Idag har vi varit nere i Sälens centrum. Kollat in starten och hämtat startkit. 
14 grader varmt och regnat sen vi kom hit. Prognosen visar även regn första timmarna i loppet. Uppskattas inte. 
Jag preppar mat och vatten hela tiden. 









onsdag 17 augusti 2016

Hej kompisar. Det är Håkan. Nu kommer ett inlägg inför Vasan. På torsdag 07:30 startar bilresan ner mot Sälen. Räknar med att vara framme på kvällen och bara installera sig i stugan och ta det lugnt. Hela fredag på mig på att hämta nummerlapp etc, kika in starten och allt sånt. Lördag 05:00 går starten!

De senaste dagarna har präglats av kortare löpning samt ganska mycket promenader. I lördags simmade jag 30 min i Trundön. Kallt i vattnet..
Igår ställde jag klockan på 05:30. Tanken var att slänga mig på cykeln och köra en sväng, bara för att visa kroppen att det går att röra sig den tiden.  Det var så himla skönt under täcket så jag låg 30 min till innan jag gick upp.

Senaste månaden har jag varit väldigt strikt med maten. Dels för att vara så ren som möjligt i kroppen och dels för att tappa lite vikt. Varje kg är viktigt under nio mil. 
Idag börjar dock laddningen med vatten och energi på allvar.

Jag gjorde en sista minuten beställning av en vätskeblåsa till löparvästen. Jag vill inte springa med flaskorna på bröstet så länge. Blir som konstig vikt med 1,5 kg på bröstet. Igår fick jag blåsan och det verkar fungera fint. Nu kan jag ha annan energi fram som är lätt att komma åt. Perfekt.

De nya skorna fungerar fint. Jag har hunnit använda dom ca 10 mil. Så glad att jag gjorde det köpet.

Många frågar om vad målet är. Mål 1 är att ta mig i mål bara. Mycket kan hända under ett sånt här lopp, dessutom i terräng. Men ska jag sätta något tidsmål så hade det varit kul att fixa under 10 h. Jag tippar på 10-12 h och jag tänker inte börja pressa mig tidigt i loppet för att få så bra tid som möjligt. 

Strax ska jag och Fredrik cykla en sväng. Blir inte jättelångt för mig, utan bara trampa runt lite blod i benen och ladda lite med Fredrik. Lysande. Sedan börja packa och planera lite matlådor osv.
Nervositeten kryper sig på.

Du får hemskt gärna följa mig i spåret. Det finns lite olika sätt. På denna länk hittar du de olika alternativen.  Följ mig . 
  Ultravasan 90 km. Jag har startnummer 1178 och springer för Bergslöparna.

Många frågar om vad jag äter under loppet. jag kommer ha Tailwind i Vätskeblåsan. Blanda mina egna chiapuddingar i portionspåsar. Hämtade ett gäng Clifbars på Hägglunds. Samt att det bjuds på massa grejer under spåret. Blåbärssoppa såklart, bullar, banan, buljong osv. Det är en balansgång med mat under löpning. Trampar du lite över så sätter magen stopp och loppet kan vara över. Detta är saker jag vet fungerar för mig.


Pose med våtdräkten innan kylig simning.

Jag såg tre ormar på 40 min igår.. Galet

Här är pjuckorna som ska ta mig ända i mål. Blivit lagom snyggskitiga=)

Vätkseblåsan från Osprey på 1.5 L

Tävlingströjan. Hoppas vädret är så pass att jag kan bära den större delarna av loppet


NU JÄVLAR KÖR VI!!! 


lördag 13 augusti 2016

God morgon! Fredrik som skriver från ett hotell i Karlstad. Roligt att de börjar närma sig dagen D för Håkan. Ser fram emot att läsa hans race-report.

Själv fortsätter jag min cykelturne runt om i Sverige. Karlstad denna gång som bjuder på fantastisk cykelbana. Kändes som E4an i cykelform. Morgonpasset blev ca 36 km långt i sol och vacker natur.


torsdag 11 augusti 2016

Tja Håkan här igen. Jag tänkte bara komma med en video om man behöver lite morovation. Se den!!

onsdag 10 augusti 2016

Hejsaaaan. Håkan gör comeback på bloggen, bara för att visa att jag lever.

Jag har försökt gå in i mig själv och bara fokusera på att jobba och träna. Har haft några bra pass på sistone och kroppen svarar bra.  Nu är det 10 dagar kvar och inte många löppass kvar. Blir en del cykel sista veckan.
Jag har tyvärr inte fått in några riktigt långpass. Några svängar runt 20 km får räcka.
Det känns lite jobbigt men samtidigt bra självförtroende på att jag kommer fixa mig mål bara jag inte skadar mig. Men det kommer göra ont. Hujja.
Detta får räcka. Kommer något mer inlägg om upplägget närmre start.
tjo

måndag 8 augusti 2016

Hej Fredrik som skriver här från Sveriges sydligaste udde Smygehuk. Otäckt när en Norrlänning är så här långt söderut. Haha.

Igår körde jag ett morgonpass på Österlens kustväg  ( Kivik - Simrishamn tur och retur). Fantastisk natur och bra vägar. Nästan inge bilar kl 6 på morgonen.
Annars har träningen minskat lite under semester tiden efter Ride of hope. Här kommer bilder från syd och mitt 40 km långa cykelpass.




tisdag 2 augusti 2016

Nu har jag kört totalt 280 km på två dagar för barncancerfonden och Ride of hope. Frågan är då kommer Fredrik Öman göra detta igen? Svar: Inte omöjligt. Ett fantastiskt engagemang med många positiva cyklare.

Jag beundrar alla som fortsätter resan mot Stockholm. Det är tufft för hela kroppen. Från armar till fötter och glöm inte huvudet. Psyket är otroligt viktigt när man kör längre sträckor. Man måste förstå att det kommer svackor och toppar under loppets gång. Bara försöka vända svackor till något positivt.

Dagens lopp började ganska tungt för mig. Trots att solen sken så var den snabba farten slitsam för Öman. Gjorde inge större dragjobb i klungan. Efter första depån så kändes det bättre. Mer energi i kroppen och regnet som störtade ner kändes knappt med Inov8 - jackan på. Kul!
Kände mig stark och körde på bra vid frifart-sträckorna.
Möttes av min kära sambo vid målgången i Härnösand. Där det bjöds på varmkorv och glass. Sjukt gott efter 150 km.

Vätterrundan börjar inte se allt för omöjlig ut. Mera mera!!!



Rapport efter 60 km. Depå nr 1. Dag 2.
Känns ganska bra. Nu börjar benen  bekänna färg. Ska försöka köra jämnt resten och spara energi.

Vacker utsikt

Tekniksnack

God morgon! Ride of hope etapp 2.
152 km står på dagens meny.
Precis ätit en bra frukost ala Öman
Nu påväg till Lidl där starten går.
Vi syns i Härnösand!



måndag 1 augusti 2016

Målgång etapp 1 av 2 av Fredrik Öman. Otroligt nöjd men med en lite sargad kropp. Benen är hyfsat fräscha men ryggen har fått sig en ordentlig  omgång. Bara bita ihop och fokusera på morgondagen.

Måste ge en stor eloge till ledaren i vår klunga. Positiva ord stärker en, när psyket håller på att fallera. Bra stämning i klungan också.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter. En tröttare kropp samt längre distans (ca 150 km) kan bli plågsamt eller mindre plågsamt. Jag hoppas på det senare.  Nu ska jag ta två ostfrallor som extra på fyllning så här på kvällskvisten i en mysig lägenhet i centrala Örnsköldsvik.

Go natt. Syns imorgon!


Målgång på torget, Örnsköldsvik 
Rapport från Ride of hope efter ca 80 km. Depå nr 2.

Känns bra! Belgisk rotation fungerar!
Snittfart 30,5 km/h

Nu bara 50 km kvar. Vi kör för barncancerfonden!!!