Hejsan, Håkan med tidigt lördagsinlägg. Det har varit en smått kaotisk vecka på julklappsfabriken vilket har inneburit utebliven träning samt bloggande. Nu har jag en vecka ledigt och tänkte satsa lite mera.

Idag var det alltså dags. vaknade utvilad tidigt. Sköt upp frukosten lite och drog på mig löparkläderna. Å vad jag ångrar att jag inte tog med mig kameran på detta pass. Jag var med om något väldigt mäktigt.  Eftersom jag inte kan visa någon bild ska jag försöka beskriva bilden jag har i mitt huvud med ord.

Ljuset var någonstans mitt emellan ljust och mörkt. Gatlamporna var inne på sina sista minuter av nattpasset och pannlampan var på bara av säkerhetsskäl.
  Jag springer nedför en lång backe, svänger skarpt in på en öde snötäckt grusväg. En lång raksträcka ligger framför mina fötter. Det är då det händer.

I horisonten tonar de köldbitna träden upp bakom en lågt liggande dimma. Till höger syns konturerna av ett övergivet hus med isiga fönsterglas. Allt eftersom jag tar mig fram efter vägen gör solen sitt bästa för att kämpa sig över trädtopparna som står helt stilla bakom dimman.
Allt är helt tyst, jag tänker att ingen annan än jag får uppleva detta ögonblick, jag öppnar munnen och allt jag år fram är, woow.
När jag närmar mig slutet av vägen är solen nära sitt mål, jag slår av pannlampan och förstår där och då att natten blivit till dag.

Ett magiskt löparminne. Från och med nu är kameran alltid med.  Såhär vill jag starta alla mina dagar.

Nu är jag sugen på frukost=)

Tack för mig. Trevlig helg.